Spelrapporter

Första spelmötet

För en vecka sedan upptäckte arkens skrotskallar att vattennivåerna börjat sjunka. Drastiskt. I samråd med krönikörerna och med Den Gamles förvirrade jakande öppnades Elefantens gryningsvalv, och ur slitna telefonkataloger kunde man utröna att det någonstans i de södra sektorerna fanns ett vattenverk. Under ledning av zonstrykaren Kara skrapade man fram en dådkraftig zonexpedition, som lämnade arken till folkets jubel.

Det har gått sex dagar sedan dess…

Spelmötet inleds med att överkrönikören Birger kallar till samling. Karas expedition är försvunnen. Eventuellt förlorad. Arkens vattenreserver börjar närma sig kritiska nivåer och om ingenting händer så kommer man snart bli tvugna att hämta in kontaminerat rötvatten från en närliggande sjö. Fram träder våra hjältar: Pyro, Eifvert, Simo och Doris. Bossen Kato (Karas tvillingbror) utser även sina båda underhuggare - krossaren Jonats och sniffaren Nafta till frivilliga expeditionärer.

Simo ser rött. Jonats är nämligen krossaren som krossade hans bäste barndomsvän. Det går nästan till handgemäng - och för zonexpeditionens bästa så beslutar man sig för att konsultera oraklet i vattentornet.

Oraklet befinner sig nästan alltid i trans, så även denna gång då rådet visas in av oraklets tjänare - Övertolkaren Agathina. Eifvert försöker påverka oraklet med telepati, men fryser till av skräck då han hör hennes tankar. Det brusar, och då ett forntida flygalarm börjar tjuta och en mystisk mansröst börjar rabbla upp siffror går en kall kår genom Eifverts rygg. Oraklet upptäcker sitt hjärnspöke och frågar Eifvert varför han stör hennes trans. Han förklarar gruppens bekymmer, och oraklet medger att gruppens harmoni skulle må bättre utan krossaren Jonats. Oraklet har talat, och folket lyder.

Jonats ger Nafta ett tårdripande farväl, och hotar att slå in näsbenen på expeditionsmedlemmarna om någon skulle få för sig att gosa med hans tjej. Pyro beger sig av i jakt på expeditionsutrustning och lyckas byta till sig pilar av fixaren Pontiak i utbyte mot eventuella zonfynd. Allra helst vill Pontiak ha en sockerboll, en rekreationsdevis från den gamla tiden.

Expeditionen ger sig av i gryningen. Pyro stirrar hela tiden suktande västerut mot de fornskatter som måste dölja sig bortom T-tornet, i den mytomspunna “Kistan”, men blir bryskt tillrättavisad av Eifvert om att det i första hand är reningsverket man letar efter. Gruppen beger sig därefter in i ett gammalt övergivet industriområde, där man stöter ihop med en flock strykarhundar och ett parasit-angripet kadaver. Sniffaren Nafta får snart upp spåret efter Kara och hennes expedition, och leder gruppen söderut genom Kistans betonglabyrint. Det är sent på eftermiddagen när himlen börjar bli mörk, och det börjar sticka i ögonen av en allt mer tilltagande stormvind. Simo ropar att det rör sig om en begynnande askstorm, och under Pyros ledning tar man skydd i en gammal hotellbyggnad.
Gruppen öppnar upp sina krubbsäckar, och börjar därefter genomsöka byggnaden. I hotellets matsal gör gruppen en fantastisk upptäckt. Ett halvbegravt metallklot med allra minst en krossarfamns omkrets. Med en förföriskt blinkande röd lampa. Nafta klagar på att det sticker i näsan, men viftas bort av resten av gruppen som entusiastiskt börjar montera ned en 1.2 kilotons blindgångare. Då skyddshöljet avlägsnas inser de båda zonstrykarna sitt misstag, varpå man snabbt återbördar luckan och fortsätter utforskandet av hotellet.

Guldgruvan återfinns på topvåningen, i en av hotellets sviter. Förutom en mumifierad forntidsmänniska iförd boxarhandskar och fastkedjad i den stora kejsarsängen hittar man även en helfräck basker, en värmemätargrej och en väldoftande trögflytande sörja i plastflaska. Gruppen delar girigt upp fynden och går sedan och lägger sig.

Eifvert vaknar mitt i natten av ett förföriskt sniffande som närmar sig genom mörkret. En pust av citrusdoft åtföljs av den förföriske fröken Naftas närmanden. Kanske vill Eifvert dela på flaskan med den väldoftande sörjan? Det vill inte Eifvert.

När Pyro vaknar nästa morgon så inser han att hans grönsörja är borta, och han återfinner den inne hos Eifvert. Eifvert berättar om Naftas närmanden, som i sin tur snyftande övertygar Pyro om att det i själva verket är Eifvert själv som försökt ge sig på henne, trots Jonats hot om övervåld och knäckta näsben. Pyro ger Eifvert en varnande blick, och använder sedan Doris forntidskikare och den höga höjden för att reka i de närliggande sektorerna. Askstormen har dränkt området i ett askgrått vinterlandskap, men någonstans ute i zonsmogen ser han minsann det omtalade reningsverkstornet. Och än bättre! En reklamskylt med en leende man som balanserar en sockerboll på sitt pekfinger! Och än bättre! En butik, under reklamskylten, med skyltfönster fyllda av sockerbollar. En färggrann oas i en färglös öken. Pyro skyndar, och gruppen följer efter.

Det krävs ett mycket olycksbådande klickande, som kickar igång barndomdsminnen från Den Gamles lektioner om försåtsminering för att Pyro ska slita blicken från sockerbollsbutiken och istället se sig om på marken. Han har lyckats leda gruppen rakt in i ett minfält. Vad som följer är en halvtimmes nervkittlande episod då Doris visar sig ha oanade talanger när det handlar om att tala till icke-levande-objekt. Efter en nära-döden-upplevelse från Simo lyckas gruppen rädda Pyro och som ett avslutande crescendo kedjedetonerar Doris det förrädiska minfältet.

Gruppen bryter sig in i “sockerbollsvalvet” och möts av en tematisk forntidsbutik tillägnad ‘värdshetsarslaket i skandinen 2050’. Pyro roffar åt sig ett par studsiga sockerbollar och roar sig en stund med att sparka runt dem i butiken, tills han lyckas aktivera butikens direct-feedbackmarknadsföringsanläggning som dränker butiken i livsfarliga dödsblixtar och forntida avgrundsvrål (fotoblixtar och segerkör).

Så når gruppen äntligen fram till reningsverket, men hamnar snart i bakhåll. Pyro och Simo är först övertygade om att det är deras ärkerival Kara som nu visar sin rätta sida, men när de nedgjort den mystiska individen och sliter av den masken så inser de att det är någon helt annan. En annan person alltså. Inte från arken. Ungefär samtidigt som Eifvert ropar att Nafta är försvunnen.

To Be Continued.

Väl skrivet! och väl spellett! spelledat? Spelludigt?

En redogörelse för Simos liv i och utanför arken och vägen till frälsning
Av; Eivert Tubbe
Kapitel 1
Ajsejnomår! Känns som ett passande sätt att börja denna redogörelse, ty ingen annan; varken man eller kvinna, har kunnat förkroppsliga de ideal som Den Gamle ville förmedla med dessa ord än Simo. Få är de som i skarpsinne och kunnande om zonen (likväl som många andra områden) kan matcha Simo och det är incke konstigt att vägen till vår räddning inte bara skall, utan MÅSTE gå igenom honom.

Mycket finns att säga om honom, som de gånger han tillsammans med andra (oftast då den klantige om än välmenande Pyro) bringat arken förnödenheter likväl som artefakter tillbaka från Zonen, men detta skall jag icke nämna mer om här; en god ledare vet hur man följer och Simo har följt den gamle troget hela sitt liv och endast nu, när den gamles hälsa sviktar och behovet av en stark hand har uppstått, har Simo axlat ledarskapets börda och jag, Eivert Tubbe, fick möjligheten och äran att följa med honom ut i Zonen för att frälsa arken från den största nöd som drabbat folket sedan katastrofen och jag skall här redogör för hur han, med viss hjälp av undertecknat (och en del andra) lyckades lösa vår akuta vattenbrist.
I den gamles frånvaro tilldelade Briger den vekhjärtade Simo, Pyro, Mig själv och sprängkärringen Doris att ge oss ut i Zonen. Vi var ärade att få slå följe med honom, själv har jag aldrig varit mer än några stenkast från arken förut, och jag såg i sanning fram emot att få uppleva Zonen med en så eminent guide som Simo, någon rädsla hemsökte mig icke ty i Simos närvaro flyr Zonens bestar.
Med oss hade vi även Nafta, den lilla och överdrivet Kelsjuke kumpanen till Krossaren Jonats (som saknar mycket, framför allt vad gäller storlek på hjärna och mandom). Jonats själv hade insisterat på att följa med, men med hjälp av visa ord från mig och Simo (och ett litet besök till oraklet) så beslöts att Jonats skulle endast vara i vägen för vår expitition. Jag motsatte mig även att Nafta skulle vara med men, ack, så blev jag nedröstad. Sålunda bestod vårt följe av fyra man och en hjälte när vi lämnade Elefanten.

Fortsättning följer

Sprängkärring, dagens!

Mera!

Redogörelse för spelmöte 2. Tillbaka i Elefanten

I facket bakom förarsätet på den gamla upp- och nedvända Toyotan finns det en stor hög smutsiga dokument. Här förvarar Simo sina noteringar och tankar angående hans nuvarande situation.

Dag 1.
Jääkla siiiit, helveetes jäävvlar. Här vi varit ute o rädda hela Elefanten och fortfarande tjafsar Kara att hon är den som räddar alla och som ska ha all ära. Pyro e skitsur och hans oförsiktighet ledde till att Grim gick ner sig i ett hål och försvann. Siit alltså. Inte nog med det så ville Doris ha med sig skylten med Turkeberg på och då började Eivert och Kara tjafsa om vem som kunde läsa och inte.

Blir så jevvla trött. Nu bråka de om vem som ska sätta in chipet i maskiiinen. Till sist skulle Delta göra det men detta tvungen att bli så stor sak? Krönikörerna jette jobbiga.

Jag hatar Trulle. Han har spelat bort allt mitt vatten. Hade han inte varit Tims bror hade jag aldrig brytt mig om siiiten. Han hade dessutom mage att tigga patroner av mig och Pyro….. Stackars Tim, fan vad jag saknar honom…. jevla Jonats siit jevla Jonats, hatarn.

Vad är detta? Jag hör en jevla trummande. Nu hör jag ord. Det är den där Eivert som sjunger om mig igen. Kan han inte bara lämna mig ifred. Han är schysst och så men hans verklighetsuppfattning är helt skev.
Åskian bytte min röda basker mot två krubb. Han är bussig han.

Fan vad töörsti….. Pyro fick Doris att ge honom vatten. Åskian sade att vattne var slut. Men Doris lyckade sälja Turkebergsskylten till Kato. Nu har hon både vatten och krubb. O Jonats har en rustning som Doris gjorde av skylten. Jevla Jonats hatarn, Jevla Doris att sälja till Kato.

Så töörsti, Nu fick den fyraarmade fånen rätt att hämta vatten först. Han har ju VATTEN!  Vem var det som hittade verket va? Vem är det som det skrivits jeeltesånger om? Töörsti ,måste sova.

Dag 2.
Chipe stulet!? Delta död i maskiinrumme!? Vem har stulit chipet!? Jag, Doris, Eivert och Pyro undersöker. Briger och Mollgan gav oss befogenheter. Vi har ju redan hitta chipet en gång så vi göra det igen.

Ejivert säger att Gorby lämna sin vaktpost för att förhindra lyssnarna att bryta sig in i gryningsvalvet. Lyssnarna har alltid viljat lämna Elefanten och nu snackar de värre en någonsin. Ejivert tycker vi ska undersöka dem.

Faaan, de två lyssnarna var inlåsta i strafflådan för att de tuggat thuk, chipet finns inte här. Men någon med blå ögon sade att de skulle bryta sig in i gryningsvalvet för att där fanns thuk. Kato har blå ögon……. Siit

Mouvits säljer förgiftat vatten i källaren, de dumma jevlarna köper det och dricker. Vad ska hända?

Ejivert vill gå till Kato för att se om han har chipet. Jag går till Molgan för att se om han har chipet. Han har också blå ögon och detta kan ju vara hans chans att vara jelte.

Hitta en bok, ett brev och två påsar Thuck hos Mollgan, han va inte där så jag tog det. I breve står det att han tackar för förtroendet att vara förste gryningsväktare…. Det är ju Briger som är det!?

Elefanten är i total panik.. vattne slut, Spyor och bajs överallt…….  Det här ska Mouvits få fan för… helvetes siit. Men jag måste till Doris verkstad med mina fynd.

Eivert kvar hos Kato. Doris har sagt att hon blivit psykad av Mollgan att döda Delta, det var hennes skiftnyckel som slog in skallen på Delta. Mollgan är skyldig, hatarn.

Mollgan vänt alla mot Doris. Vi måste få dem att inse sanningen. Eivert övertyga Kato att få hans gäng att uppehålla folkmassan. Mollgan skrek om att chipet är hos Doris.

Chippet hittat. Folkmassan kommer siit, Vad göra, kanske brevet jag hittade hos Mollgan kan rädda oss?

Ha ha… boken jag tog var Mollgans dagbok där han erkände allt. Han försökte ta den men jag bet han i armen. Briger förvisade Mollgan ut ur Elefanten och sade att Doris va oskyldig, nu kan vi äntligen få vatten igen. Var ska jag gömma Thuket så inte siiiten Trulle får tag i det?


OOC: OBS För redogörelse där Simo inte deltagit kan man själv fylla i luckorna.

Spelmöte 5

Det råder en hård, men förväntansfull stämning i arken. Samtidigt som bister atomvinter viner utanför bunkerns skyddande murar spricker vitbleka och läckert feta matsvampar upp ur noggrant utvalda odlingsstockar. För vem behöver lördagsburken när man kan åtnjuta smarrig svampsörja som fullkomligt dryper av proteiner? Oktan finner en ny tillvaro som beskyddare för svampodlarna och deras förman, Clas-Ove Borst, och finner sig dessutom i en begynnande Romero och Gilette-situation med bossen Katos tvillingsyster Kara.

Det verkar som om svampar är ett stort tema för spelmötet, ty det är inte bara i Oktans ljumskar, Elefantens källare och Kistans gränder som de spirar! Den nesligt företagsamme Pyro odlar nämligen ett eget litet fynd i bakluckan på sin bil!

Kanske är det också därför, som Pyro övertygar Simo och Oktan om att försöka ta reda på varifrån Kato får tag i sin fördrömmande Tukh-bark. Kato, som blivit ett rejält hot sedan han till folkets jubel och applåder tvingade fixaren Mouvitz att dricka av sitt hemrenade avloppsvattensom och sedan låsa in honom i den lilla gröna sandlådan uppe vid vattentornet. Om Pyro kan ta ifrån Kato tukhbarken, så kanske han själv kan bli arkens knarkelkung.

Det är en bister vinterdag när dom tre dönickarna ger sig av efter Olver, en av Katos slavar. De tar honom på bar gärning men hinner inte mer än att skrämma upp den stackars missbrukaren innan de alla skjuts ner av välriktade elchocker. Det sista Pyro ser innan han tuppar av är en mörk skepnad med tre glödande röda ögon (ljusdioder?) som böjer sig ner över Oktans kropp. När gruppen vaknar upp igen så upptäcker de att de alla försetts med en liten streckkod i armvecket.

Samtidigt, djupt nere i elefantens varma och trygga underjord så får Eifvert smaka på Katos vansinniga raseri för en illa krönikerad limerick om den kortväxte idioten Atok med synnerligen stort huvud. Doris blir vittne till denna vansinnesmonolog med inslag av övervåld, då hon befinner sig i Katos lya för att sälja in tekniken bakom hembränningsapparatur.

Så fortgår dagarna i den lilla arken. Pyro, Simo och Oktan får höra fler historier om övernaturliga möten och stöter på livrädda mutanter med streckkoder i armvecken. För att stävja oroligheterna så bestämmer sig det nyligen tillsatta rådet för att skapa en vaktstyrka, medelst frivilligt-namn-i-hatten-metoden och med fri sjukvård och krubb som ersättning.

Och så, en morgon så vaknar våra hjältar upp av ett livat ståhej. En luftfarkost har flugit över arken i morgontimmarna och kan fortfarande ses i gryningsdiset på väg mot Kistan - den förbjudna zonen i skuggan av T-tornet. Med tapper beslutsamhet bestämmer de sig för att volontera då rådet utlyser en zonexpedition för att upprätta kontakt med varelserna i luftskeppet. I sedvanlig ordning beger sig de troende i gruppen till oraklet i vattentornet, och mottar en ytterst rörig profetia;

Oraklets Spådom:

Med hjälp av Lyssnarsektens övertolkare Agathina så lyckas de uttröna att gråterskan är en entitet som oraklet ofta kommunicerar med i zonetern, och att den heliga iterationen är en del av världsmatrisen (som omsluter och påverkar allt levande!). Om någon av främlingarna vet mer om gråterskan så är det av yttersta vikt att zonfararna hjälper dem!

Efter sina sedvanliga förberedelser så ger man sig av från Elefanten, och efter en kort episod i en kraschad megatrintransport så når man fram till kistan. Klimatet är betydligt varmare här, och blir ännu mer uppenbart då man i en gränd hittar ett halvt förmultnat människolik överbelamrat med färgglada svampsporer. Zonstrykare Simo suktar girigt efter likets kängor som tyvärr visar sig vara för stora, och stryker vidare lyckligt ovetandes om de svampsporer han precis andats in.

Utanför en forntida snabbmatsrestaurang vänds våra hjältars världsbild uppochner, då dom stöter ihop med luftmarskalk Karl-Preben, det ‘goa mansberget Köttbjörn från fjärran väster och så den spindellike Skorpan. Efter ett kortare missförstånd, där den gamle och gaggige luftmarskalken hotar att blåsa skalen av mutanterna om dom inte har något nyttigt med sig, så som oktan eller gasolin (varpå mutanterna förvirrat skjuter fram sin krossare) så bjuds de in att härbärga i skattletartrions läger där även Fladdermajan ligger förtöjd.

Vägen dit blir allt annat än händelselös, då de hör en mistlur ljuda ute i ruinerna. En illavarslande dimma väller fram längs vägen, och innan de vet ordet av så stöter de ihop med en grupp vandrande trashankar till människor. Varelserna ger ifrån sig obehagliga klickanden, och rör sig ryckigt och oberäknerligt - och utan förvarning så går de till anfall. Zonstrykaren Pyro kastar sig upp längsmed en av byggnadsruinerna, och lyckas med hjälp av sina hyperreflexer skjuta ner två av varelserna med sin forntidsrevolver. Vilt handgemäng utbryter nere på gatan, och till spelledarens svordomar så nedgörs varelserna utan vare sig bett eller infektioner. Fler klickanden hörs ute i dimman, och Karl-Preben uppmanar gruppen att skynda på - just som en mistlur ekar igen; nu på betydligt närmre håll.

Och just som Doris försvinner runt gatuhörnet så kastar hon en blick upp mot en närliggande byggnad och tycker sig se en gestalt med ett ansikte likt en dödskalle, som håller en fornmojäng uppsträckt mot himlen...

Inuti ryggsäcken under den gamla vattenflaskan inlindad i läderband och vadmall ligger några gulnande sidor täckta med knagglig grov handstil. Pappret är klibbigt, luktar lätt av gammal mango och det går även att skönja ett spritt mönster av mörka fläckar där Simo troligtvis har hostat blod.

Våra nya bekantskaper har rest väldigt mycket i farkosten. Karl-Preben är verkligen berest man men går det verkligen att lita pån? Den gamle har ändå sagt oss vad zonen innebär och att dessa skulle varit med om allt detta som den gamle aldrig har sagt oss känns fel. Men de är snälla och ger oss sumpvargsgyros. Åt tills jag inte klarade av äta mer, jag har nog aldrig ätit så mycket.

Det verkar som om det ska finnas flera människor från farkosten än vi har förstått. Karl-Preben är orolig då de inte verkar komma tillbaka. Jag har inget emot att gå ut och leta efter dem imorgon men jag är väldigt trött och faktiskt fortfarande lite hungrig. Tyvärr har någon skrapat grytan, faan.

Klara för att ge oss av men Pyro vill inte. Han gruffar och vägrar att kliva upp ur sina filtar. Siit Pyro har ju alltid ställt upp, varför beter han sig såhär? Nu när vi verkligen behöva honom. Jag mår också siit men jag har minsann tagit mig upp fast jag borde ligga. Tur Pyro i alla fall lånade ut det gamla vapnet han hittade. Det har visat sig pålitligt förut och det känns skönt att ha det me.

Jag leder oss säkert genom zonen i jakt på våra nya vänners vänner. Trotts mitt illamående är jag stark och känner ansvar........

Det verkar som om viss av mina kamrater inte känner samma ansvar. Under vår jakt stötte vi på något som jag inte kan beskriva annat än som monster. Under vår väg genom rum fyllda med bord och stolar försökte jag att leda oss undan alla monster men vissa välte både bord och stolar och röjde oss. Använde Pyros skjutjärn och visade dem vad de får om de muckar, Oktan slog ner den störste av monsterna men vi tvingade fly, tror nog att det aldrig gott utan mig. Den konstiga varelsen invirad i trasor visade sig igen och anföll men Eivert gjorde något, fick den ur balans. Jag vet inte vad han gjorde men det funka.... är tacksam.

Pyros pistol gick varm och behövde ses över. Tyvärr verkar Doris ha haft sönder den så att den inte funkar lika bra. Doris brukar ju vara duktig men nu gick allt fel. Pyro kommer nog inte bli glad. Det kan kanske vara så att Doris inte riktigt var redo efter de skador hon fick i striden. Hon blev ändå rejelt biten av monsterna. Själv är jag hungrig och behöver äta. Jag lyckades tillaga lite mat under vårt uppehåll.... gott. Av någon anledning är jag inte längre så intresserad av mangoburkarna som jag har med mig.

Vi har slagit läger i en byggnad där det återigen finns massa bord och stolar. Men det konstiga är att allt är i litet. Har det bott dvärgar här? Jag har återigen ätit av mitt tillagade kött. Nästan slut nu.

Eivert bestämde sig för att utforska byggnaden vilket ledde till att vi blev anfallna. Det var ett stort monster med en propeller på ryggen. Det luktade äckligt och spydde ut stora moln av illaluktande gas. Efter att jag såg att monstret hade en kastrull tog Oktan tag i kastrullen och slog ihjäl monstret. Doris bankade också på med den stora skiftnyckeln. Allt bankande kanske skiftnyckeln fungera sämre i lagandet av pistolen? Eivert hittade dräkt av gummi som han tog på sig. Han ser fånig ut men det kanske är bra. Jag hittade ett par skor med hjul. De kanske jag kan få något för hos Oskian.

Morgon..... min andedräkt fruktansvärd och hungern riiver. Mangon smakar inget längre, jag skulle ge mycket för lite sumpvarg. Eivert har slagit in mitt ansikte i bandage eftersom jag har fått utslag i ansiktet, det kliar fruktansvärt. Doris har tydligen fått dålig andedräkt med och dessutom gaser.

Jag har lett oss till en stor byggnad. Köttbjörn kallar det byggkran. Oktan lockade bort de monster som vi såg nedanför och vi kunde klättra upp. Där uppe kunde vi se ett stort luftskepp förankrat vid en byggnad. Karl-Preben ville inte gå dit då han ville gå ner i tunnlar men jag tyckte att det verkade säkrare, dessutom tycke de andra att det verkade spännande.

Vi har hittat de borttappade kamraterna. När vi närmade oss byggnaden med skeppet kunde vi se en gammal man sitta och prata med klädesödlor. Eivert kände igen dem från vattentornet. Tur att jag är maskerad av Eiverts bandage. Astor kallas tydligen vår nya kamrat. Han verkar bra men jag förstår inte vad han säger.

Klädesödlorna gav sig av. Tur att de inte kände igen oss. De verkar inte så fientliga som vi först trodde. Men de kan ju luras. Doris börjar också få utslag i ansiktet. Jag funderar på att slänga några burkar mango, de är rätt äckliga.

Så trött. Sömnen vill inte ge mig det jag alltid fått. Jag måste kräkas..... var finns det en hink?

Siit. Jag måste yra. Eivert.... hink.... illamående.... mögeldoft... kött, måste ha kött KÖTT.

:

Grymt, fantastiskt

Den gamla happymealkartongens insida har små bokstäver spretigt skrivna på insidan. Den hågade kan med nöd och näppe urskilja vad som står

Huvudet spränger...... munnen torr, vatten vatten...... mango gott?!

Fötterna verker och gå e svårt. Dessa forntidsskor med hjul e fiina men konstiga. Jag kommer int ihåg att jag ska ha använt dem men Ejivert sagt at jag har använt dem flitigt. Minnet luddigt... som trögflytande grumligt zonvatten. Kommer ihåg kött, kommer ihåg schiftnykelns ljud när den tungt föll mot pannan. Vaför Ejivert? vaför? Den lånande forntidspistolen är miin. Pyro hitta annan och gav till Simo. Simo miins. Simo glad för Pyros gåva, gåvan ska användas gottgöring.

Minet luddig, vad hent? Dagar paserat utan  jag vet vad som hent. Siit! Även om jag inte vet mår jag bettre. Även om minet sviker en sak klar. Livet kort... skjut inte upp det nödvändiga.......skjut Jonats!